I samarbete med Lavendla – Begravning och Juridik.

Det finns få saker som är lika oundvikliga som döden och få saker vi faktiskt planerar lika lite inför, åtminstone innan det verkligen är påtagligt att det är nära inpå och då kanske man inte har orken kvar att tänka på hur man egentligen vill ha det efter att man inte längre finns kvar här i fysisk form. Därför reflekterar jag i detta inlägg kring gravstenar i allmänhet och min i synnerhet.

Det finns såklart de som hävdar att det kvittar, då de ändå inte finns kvar för att se den efter sin död, men kanske spelar mitt påbrå in på att jag både har ett förhållande med gravstenar samt värderar dem högt. Jag är finlandssvensk, det vill säga barn till finländare med svenska som modersmål som i sin tur är barn till finländare med svenska som modersmål och för det mesta bosatta i Finland, men det finns en hel del av oss även i Sverige. Inte att förväxla med Sverigefinnar, men det är en annan diskussion i sig.

I Finland är det väldigt vanligt att man besöker gravar i tid och otid, men framförallt under julen. Om man besöker en begravningsplats i Finland på julaftonskvällen lyser den fullkomligt upp i en ljusprakt som jag inte sett i något annat land. Man besöker sina döda släktingar och kommer med en ljushälsning och oftast lämnar man flera stycken på en grav och om den avlidne har många släktingar vid liv, blir det en ansenlig summa ljus som samlas på och omkring gravstenen under julhelgen.

Jag vet exakt hur exempelvis min mormorsmormors gravsten ser ut och var den ligger och kan räkna upp utseendet på de flesta av mina släktingars gravar, även om jag aldrig träffat släktingarna medan de levde. Detta har fått mig att tänka på vad jag själv skulle vilja ha som gravsten, var den ska ligga och så vidare. Rent spontant skulle jag kanske vilja att den ligger i Åbo där merparten av min släkt ligger begraven, men då mitt liv mestadels är stadgat i Sverige, skulle jag inte ha något emot en gravsten i Stockholm.

Det som däremot är säkert är att jag lovat min Niclas evig kärlek och vill således att vi även begravs i samma grav och finns på samma gravsten. Jag vill att gravstenen markerar den odödliga, eviga kärlek vi hyser för varandra och skulle gärna vilja ha en gravsten med en inbyggd lykta där våra efterlevande kan komma och tända ljus när de vill minnas oss, var i världen det nu må vara.

Allt prat om döden är sannerligen inte makabert, utan något av det vackraste och mest naturliga man kan prata om. Vår stund på jorden är kort, men vår tid i evigheten är desto längre. Jag vill tillbringa min evighet med den jag älskar allra mest i hela världen och det är Niclas. På vår gravsten ska vårt band vara tydligt, men inte provocerande såklart. Ett kärleksbudskap, i enlighet med det som finns i bibeln, är allt jag är ute efter.

Kanske är jag gammalmodig, men en gravsten är så mycket mer än bara ett monument över den döde. Den är en fysisk plats där släkt och vänner förhoppningsvis samlas några gånger per år för att minnas gångna tider och knyter nya band till varandra. Det är länken mellan det förgångna och det som komma skall och markerar en kontinuitet i livet. Därför planerar jag redan nu, förhoppningsvis långt innan min död, hur min gravsten ska se ut.